Jag är inte ensam
Jag märker att jag blir öppnare med min sjukdom. Det omedelbara behovet att berätta för vissa nyckelpersoner i min närhet är borta (kanske för att de nu vet), istället har det ersatts av en känsla att jag inte heller behöver dölja. När jag hamnar i en situation där sjukdomar, vård eller liknande diskuteras känns det mer och mer naturligt att föra min MS på tal än att försöka vara tyst om den. Då blir den bara ett samtalsämne bland andra, inte den fasansfulla mittpunkten.
Jag märker också vad mycket folk vet om MS, som jag inte visste innan. "Men det finns ju så mycket bra mediciner nuförtiden" är en mening som är mer regel än undantag hos de jag berättar för. Det både gläder och förvånar mig. Jag blir glad eftersom en allmän kunskap om MS i samhället borde hjälpa till att hindra felaktiga uppfattningar om sjukdomen. Själv hade jag fick ingen aning om huruvida det fanns bra bromsmediciner mot MS eller inte, innan jag själv fått min diagnos. Är den allmänna kunskapen så stor? Vad bra i så fall!
Det bevisar också att det finns fler som mig där ute, många fler än jag tänker på. En viss procentsats av befolkningen, ett visst antal av sjuka - det säger mig inget. Jag är så ensam i det här, eftersom jag inte känner någon annan. Men folks allmänna kunskap tyder ju på att det finns släktingar, syskon, makar - fler som jag. Jag önskar ingen något ont, men det skänker en tröst att veta att jag inte är ensam. Vi är fler där ute och vi skulle nog ha nytta av varandra.
