tjejmedms.blogg.se

Efter några veckor med domningar, känselbortfall, smärta och en brännande känsla i armen sökte jag vård. Jag led inte massor av de här symptomen, men det var heller ingenting jag kunde förklara med ändrad livsstil, en sträckning, ett för tungt lyft etc, just för att jag inte varit med om något av detta. Sköterskan jag fick prata med på vårdcentralen ville inte låta mig träffa läkare, "du har säkert musarm", men jag stod på mig med argumentet att jag inte trodde hon fick neka en person vård om den har domningar i armen. Jag fick fortfarande ingen läkartid, men på nåder fick jag en telefontid då jag skulle ringa upp läkaren dagen efter. Jag har släppt det där, det finns ingenting att vara bitter för. Men det stör mig i ett större perspektiv att det ibland känns som om vårdcentraler har som mål att avstyra så många läkarbesök som möjligt. Är det så? Är det för många som ringer generellt? Eller är för många som ringer galningar/mytomaner/hypokondriker, så att någon måste försöka sålla nånstans? Jag vet inte, men jag vet att den enda orsaken att jag fick läkarhjälp var för att jag var bestämd och har skinn på näsan. Det kan inte krävas att man ska ha de här egenskaperna för att man ska få vård i tid.

Läkaren bokade genast in mig på en tid, undersökte på alla möjliga sätt, nämnde i förbifarten att han inte misstänkte Multipel Scleros eller ALS, men att han skulle skicka en remiss till en neurofysiolog för säkerhets skull. I väntan på neurofysiolog sprang jag Göteborgsvarvet. Efter några kilometer tittade jag ner för att se om chipet som registrerar tid satt kvar runt foten. I precis det läget kändes det som en stöt som gick ner från ryggraden och ut i benen. Jag provade flera gånger under loppet med samma obehagliga resultat. Då trodde jag att det var mina nya skor, idag vet jag att det är ytterligare ett tecken på att man ryggmärgen är påverkad av inflammationer, så kallat Lhermittes symptom. Jag sprang på och är väldigt nöjd med att jag klarade den där halvmaran. I backspegeln var den längre än de 21 kilometer den faktiskt är uppmätt till.

 Jag är tacksam för de små detaljerna i min historia. Att jag stod på mig på vårdcentralen. Att läkaren skickade en remiss till neurofysiologen för säkerhets skull. Att neurofysiologen hade oväntad kort väntetid så att jag fick komma dit efter 2,5 månader istället för förväntade 8. De här detaljerna har förkortat tiden till rätt vård med månader, kanske år, för om jag hade accepterat sköterskans nej till att träffa läkare hade antagligen stått ut med smärtan och sen levt på till nästa skov och därmed gått omedicinerad under lång tid.

Neurofysiologen var bestämd - "den här undersökningen är frivillig men om jag vore du skulle jag göra den" sa hon efter att ha testat lite styrka i mina armar. Jag försökte skämta lite men det var en återvändsgränd, det här var allvar. Efter att ha gjort en undersökning med nålar i musklerna då hon liksom ”lyssnade” på musklerna avslutade hon med att hon skulle rekommendera min vårdcentralsläkare att jag skulle få göra en magnetkameraröntgen. Denna gjorde jag någon vecka senare, ytterligare en vecka efter det låg ett brev i posten om att röntgen hade "påvisat signalförändringar som kan tyda på MS". Av alla besked man kan skicka brevledes, är det här inte ett av dem. Det tyckte inte heller min neurolog, som jag fick träffa en vecka senare, vårdcentralen har fått kritik för detta men jag är faktiskt i slutänden mest glad att vårdcentralsläkaren reagerade och skickade mig vidare från början. Man får välja sina strider.

Efter träff med neurolog (som bekräftade misstankarna) följde ett antal prover, röntgen och ryggmärgsprov. Jag har för länge sen förlorat kontrollen över hur många rör blod jag har lämnat det senaste året. I november 2014 fick jag min diagnos bekräftad - jag har MS. I sammanhanget är jag glad att det inte tog längre tid, jag har hört att folk kan få stånga sig blodiga för att bli trodda. Det ord som kommer över mig om och om igen är faktiskt tacksamhet. Det kanske låter märkligt med tacksamhet i det här sammanhanget, men min neurolog är otrolig. Min MS-sköterska är otrolig. Det finns ett team. Det finns en plan för mig. Jag ingår i ett sammanhang där folk har mitt bästa för sina ögon. Jag väljer att tro att det är den här känslan jag kommer ha framöver också. Att jag alltid kommer bli omhändertagen.