Lidandets matematik
Så hör jag av en vän. Och låt mig säga det här till alla som inte vet - 35 är det nya 90. Det är vid 35 som jävligheter börjar uppdagas. Jag har ett antal teorier kring detta. En av dem är att saker kan ligga latent ett antal år och runt 35 är gränsen för hur länge något kan gömmas i kroppen innan det vill ut. En annan teori är att vid 35 börjar man slappna av och trivas med livet, varpå lagen om alltings jävlighet genast slår till. Men det mest troliga är väl att vi inte har levt så värst mycket längre är runt 35 i så väldigt många hundra år. Det är ålderskrämporna som kommer, rent biologiskt. Det vi nuförtiden kallar ålderskrämpor, i vår moderna tid är åkommor vi aldrig ens var menade att få.
Min vän, ca 35 år, har också drabbas av en sjukdom, som inte alls är MS. Vi har suttit på varsin kammare och inte hört av oss till varann, korkade som vi är. Våra sjukdomar har inga liknelser alls. Våra sjukdomar yttrar sig på olika sätt och syns olika mycket. Och jag tänker att det är bra att man inte vet vad som komma skall. Eller att man inte får välja sitt liv. För hur väljer man? En sjukdom som syns men inte nödvändigtvis skadar? En sjukdom som skadar men inte nödvändigtvis syns? Det går inte att mäta lidande, lidandet är jävligt per definition och därmed icke graderbart. Ingens lidande är värre än nån annans. Däremot vill jag tro att om man tar hjälp av varandra och delar med sig av sin styrka och kärlek, så trycker kärleken undan lidandet en smula på skalan. Trycker ner lidandet lite längre mot botten. Delad glädje blir dubbel glädje, delad kärlek dubbel kärlek och snart finns det ingen plats för det som skaver i ens hjärta. Kan det få fungera så? Vad vet jag. Matte var aldrig riktigt min grej.
