Bara du är positiv
Vi har alla vår ryggsäck att bära. Mitt lidande är inte värre än ditt lidande och det är faktiskt helt okej att lufta sina bekymmer ibland. Även alldeles vanliga bekymmer, även med en person som har MS. Jag har varit relativt öppen med min sjukdom, jag har valt att tro att folk ser mig som en möjlighet och inte ett hinder. Jag har valt att inte bli min sjukdom, att inte vara en vandrande diagnos (förutom här - det här en en MS-blogg, vill jag betona, här pratar jag diagnos exakt hur mycket jag vill). Men jag ser på min omgivning att folk är rädda för att man ska gå ner sig och en ganska vanlig kommentar är ”bara du är positiv”.
Bara vad då? Jag menar inte att peka ut någon - vi använder alla det uttrycket - men varför säger vi så till varandra? Varför är man så rädd för att någon ska vara ledsen, vad är det som är så hemskt med det? Min sjukdom blir inte bättre för att jag är positiv, lika lite som man kan vinna över en cancerdiagnos genom att kämpa mot den. Att en sinnesstämning skulle kunna bromsa en sjukdom är lika troligt som att en sinnesstämning skulle kunna skapa eller bota en sjukdom. Att jag är positiv kommer inte göra mig frisk – för jag kan inte bli frisk. Jag tror att det handlar om att vi helt enkelt blir så obehagliga till mods av nedstämda människor, av människor som går upp i sitt tillstånd, som är deprimerade, som mår dåligt, att vi för att försvara vår rädsla för detta obehag ber en stilla bön för vår egen skull; ”var nu positiv, då blir allt bra”. Var positiv nu så jag slipper handskas med ditt bagage också. Var positiv så att du inte öppnar ett flöde som aldrig tar slut, så att du inte vältrar dig. Var positiv för det är det vi har lärt oss – vara till lags. Inte vara till besvär. Inte ha svaga nerver. Streta på potatisåkern i ditt anletes svett, men klaga aldrig någonsin, det är förmätet. Eller? Om vi kunde sätta ord på obehaget vi känner när en människa berättar hur hon mår, visst är det där någonstans vi hamnar?
Nu har jag varit positiv genom hela min process. Jag har aldrig grottat ner mig och jag har sett med tillförsikt på tillvaron och skämtat med läkare, sjuksköterskor, undersköterskor, praktikanter och receptionister. Jag har tagit till galghumor när det blivit för svårt och skämtat bort när jag ser att någon mår dåligt av det jag berättar. Dessutom ser jag positivt på framtiden, det är ju det här som är min ryggsäck. Det är det här jag bär med mig. I min ryggsäck packar jag dessutom en himla massa jävlar anamma, skinn på näsan, mod, styrka, kärlek, uthållighet, vilja och värme.
Men, om du är min vän. Om du är någon som står mig nära och som frågar mig hur jag egentligen mår, med syftet att vilja veta för att du verkligen bryr dig – då tar jag mig friheten att få bryta ihop ibland. Friheten att vara realist för en stund. Friheten att inte alltid visa upp en fasad för att det inte ska bli så obekväm stämning. För det är baske mig okej att vara ledsen, uppgiven och negativ en stund. Det är okej att bryta ihop, så att man kan samla ihop sina pusselbitar. Det är okej att släppa fram tårarna så att man kan få torka dem igen. Hitta ny styrka så att man kan sätta på sig ryggsäcken och klara ännu en vecka. Det är okej för mig och det är okej för dig för vi måste inte alltid vara så förbannat perfekta.
