Det var en gång en dag, då jag fick MS.
Jag brukar säga att en dag hade jag bara fått Multipel Scleros. Att det gick från en dag till en annan. Nu är det förstås inte så, i verkligheten hade jag haft flera skov jag aldrig märkt av, men eftersom jag inte märkt av dem är det också som att de inte funnits. Därför känns det som om jag fick MS i April 2014, för det var då min arm slutade fungera lite grann. Det var då det kliade märkligt på armen, brände när någon nuddade den, den domnade bort och blev svag. Jag kunde inte ens bära en matkasse från bilen.
Jag nämnde det på min arbetsplats, att armen liksom slutat funka. Så lade jag till, "att om man googlar på det här, då har man ms, så jag ska inte googla mer, haha". Sen jobbade jag på, därför att det är så man gör. Man beklagar sig inte över nån märklig arm som inte lyder exakt som man vill. Det är så många av oss är uppfostrade - man sjåpar sig inte, man biter ihop och man är inte till besvär. När ska man egentligen vara "till besvär"? I vilket läge? Bör man till exempel endast söka hjälp för en knöl i bröstet om man är över 40? Är en bortdomnad, smärtande arm nog för att be om hjälp? Huvudvärk i månader? De här kulturella och mentala hindren vi byggt upp för oss själva, att vi inte ska ligga någon till last, de drabbar ju bara oss själva. Klart vi ska be om hjälp när vi behöver det! Från familj, vänner och vården. Vi ska be om hjälp och vi ska hjälpa den som ber. I de fall där det är uppenbart att det är något avvikande ska vi också uppmana varandra att söka professionell vård. Det är ju ändå inte så att den som biter ihop längst vinner. Eller?
