tjejmedms.blogg.se

Efter ett tag med en livslång sjukdom kommer man till slut i kontakt med Försäkringskassan. Jag har haft ett motstånd mot det. På nåt sätt vill jag hålla MS-diagnosen hemlig för myndigheterna, vilket är både dumt och naivt, men det är som om det inte finns i några register, så finns det inte alls. Med tanke på att det står i ens journaler så är det försent att försöka smyga om den saken.

I mitt fall handlar kontakten med dem om nåt så (tillsynes) enkelt som ersättning för några timmar i månaden. Jag vill börja med att säga att jag aldrig tyckt att jag har ”rätt” till ersättning nånstans ifrån. Men om det finns ersättning att söka för ett specifikt ändamål och jag är i behov av den ersättningen – då gör jag det.

Ungefär tre timmar var fjärde vecka får jag behandling, via dropp, för min MS. Det låter ju inte så mycket – det kan man ju ta på sin flextid, kanske vän av ordning tänker. Tja, det kan man ju. Det blir ungefär 40 timmar extra per år som man ska jobba in, kanske många klarar det. Det tillkommer dock mer frånvaro när man har MS, som inte är kopplat till behandlingen. Det är prover, läkarbesök, kognitiva tester mm. Det finns arbetsgivare som låter sina anställda gå på läkarbesök under arbetstid och det är förstås fantastiskt, men det finns även arbetsgivare som inte gör det och då återstår att ta all denna frånvaro på flextid. I slutändan är det en hel del timmar som ska jobbas igen.

Det är inte ovanligt att få så kallad förebyggande sjukpenning när man får behandling mot en sjukdom som innebär att man måste ha behandling. Förebyggande sjukpenning innebär i korta drag att man får sjukpenning de timmarna behandlingen utförs, sen får man lön som vanligt när man kommer tillbaka till arbetet. Inga konstigheter egentligen. Man kan dessutom se det som en samhällelig angelägenhet, med tanke på att man kan behålla människor i arbete istället för att de ska behöva gå ner i tid för att kunna gå till sjukhuset då och då.

Min handläggare verkade dock tycka att det var lite ovanligt, eftersom han först var tveksam till om jag beviljas ersättningen. Till slut, två månader efter ansökan, kom ett godkännande. Till slutet på december. Så här – jag vill inte vara otacksam, men jag kunde inte låta bli att fråga handläggaren vad det beror på? Min behandling kommer ju inte ta slut. Svaret var både flytande och tydligt på samma gång – så gör man för att situationen kan förändras, man kanske inte kommer behöva behandling längre osv.

Jag vet inte jag. För mig känns det förnedrande. Det är ju den synen vi har i samhället idag, att vi alltid kan bli bättre, att ingen ersättning varar för evigt, att vi alltid är arbetsföra, alltid påpassade så att vi inte ska fuska. Det är bra, vi ska inte fuska. Men för dem av oss som alltså inte kan bli botade – är det rimligt att varje halvår söka igen, ordna nytt läkarintyg, bevisa att jag är sjuk och i behov av hjälp? Jag har inte MS för skojs skull. Jag blir inte frisk. Mitt tillstånd kommer inte förändras från halvår till halvår, det enda som händer är att jag påminns om ett samhälle som inte går med på att inte alla har exakt samma förutsättningar. Jag påminns även om det enorma resursslöseri det måste innebära att administrera nya ansökningar halvårsvis – läkarintyg, handläggningstid, tid som kunde lagts på patienter och forskning. Mest av allt påminns jag om att det inte är sjukvården som avgör om jag är sjuk och vilka behov jag har. Det är en myndighet som heter Försäkringskassan.